bloggen som tydligen slutade då allt började.

Ja.. Denna blogg har vilat och helt tydligt ekat tom länge. Skall nu sent om sider försöka blicka bakåt och sen framåt igen.

Vår dotter S föddes den 16 augusti får jag väl börja med att skriva. Hon föddes helt 'normalt' och fick 9/10 poäng. Hon mådde väldigt bra då och allt var i sin ordning..

Förlossningen var en upplevelse men summa summarum efter alla helvetiska sammandragningar och värkar, med hjälp av lustgas&ryggmärgs bedövning, så var det, det häftigaste jag gjort, så jätte härligt att krysta få känna och visa jävlar anamma och sedan få världens häftigaste resultat: vårt eget barn, en livslevande, ny, tom, okänd minimänska. Herregud sån känsla!

Det är ofta så med barn som har ett hjärtfel, att när dom föds mår dom som bäst, innan allt börjar. Senare då allt börjar utvecklas och växa kam mera komplikationer uppstå.
Det var jätte härligt att äntligen få se henne på riktigt,  eftersom det kändes att man sett henne så många gånger redan pga våra extra ultraljud och andra undersökningar många gånger i månaden under hela graviditeten. Hon var helt underbar!

Vi spenderade några dagar på sjukhuset och sen kom vi hem. Livet som en familj  började.  Totalt ny situation och väldigt omvälvande. Dag för dag lärde vi oss småningom känna varandra. Vår dotter visade sig redan från de första levnads dagarna ha ett starkt temperament. Hon grät mycket i början vilket var jätte tungt. Hennes landning på denna planet var inte så lätt; gråt, magont osv.
Vi trodde kanske som första gångs föräldrar att spädbarn äter och sover. Vilket inte var fallet med dotter S. Dom tre första månaderna kan man nästan räkna sovda timmar. Likaså tysta lugna stunder. Det hände väldigt sällan. Stöd fick vi. Å "det är positivt att hon orkar skrika så mycket, det betyder att hon trots sin sjukdom är stark". Så är det säkert men tuffa tider var det.

Vi gick normalt hos rådgivningen plus besök på hjärtkliniken i början varje/varannan vecka.Hon uppföljdes jätte noga. Eftersom det som i alla spädbarns liv ju är i de första månaderna mycket händer och skall hända.

1. S första operationen gjordes vid två månaders ålder. Det var en så kallad "band operation". Helt lätt, så gjorde dom det trångare för blodet att  flöda. Med hjälp av ett band. Jag är väldigt dålig på att sätta ord på vår dotters sjukdom och på att förklara operationer och det som utförs. Eftersom det har varit pappan i detta hushåll som kan det bättre, så har han fått förklara. 

Hursomhelst var hon alltså inlagd på avdelning k4. Hjärt avdelningen för barn i lite mer än en vecka. Det var stora känslor och upplevelse för denna familj. Eftersom man köar får man sin operationes tid väldigt nära inpå. Vi fick vår veckan innan. Så det planerade dopet och första mötet med mormor&morfar, farmor&farfar samt fastrar, farbröder och kusiner blev allt annat än som planerat..

Där sätter jag punkt nu. Å fortsätter i nästa inlägg. På återseende!

Mycket har hänt.

Ja, som sagt förut så är denna blogg en dagbok som uppdateras mer sällan. Men bättre så än aldrig. Skall i korthet försöka sammanfatta och tänka vad som hänt sedan sist. Nästan en månad sedan, vilket betyder en hel del. Här följer först en lista med punkter, sedan kan jag tillägga känslor och tankar kring det viktigaste senare.

• Road'trippat en hel del.
• Fått besök av min bror&hans sambo.
• Kört hemhem tillsammans med dom ovan nämnda.
• Spenderat en vecka i mitt hemhemma. Träffat många människor och gjort trevliga saker.
• Hämtat bejbis vagnen.
• Förberett det sista.
• Städat klädskåp. Lagat mat och fryst in.
• Fått inbrott i bilen för andra gången.
• Träffat vänner. Lunchat samt ätit middagar med och hos vänner.
• Njutit av sista sommaren.
• Dejtat.
• Varit på bio, minigolfat och annat mysigt.
• Fått massor med blommor av den blivande pappan.
• Blivit överraskad med babyshower av underbara kära vänner.
• Varit på många rådgivningsbesök.
• Varit på Ultraljud undersökningar.
• Gått rundvandring på hjärtkliniken, intensivvårds avdelningen samt besökt BB.
• Haft lite olika känslor.
• Ätit en massa knäckebröd.
• Blivit billösa.
• Haft vänner på kaffe.
• Fått mera sammandragningar.
• Börjat fundera på förlossningen.
• Lackat tånaglarna, ett projekt i sig då man är gravid i nionde månaden.
• Funderat på namn åt bejbis.
• Konstaterat att magen vuxit sig stOr.
• Besökt Åland.
• Promenerat vid havet.
• Pratat med hjärtkirurger..barnmorskor..läkare..psykolog..
• Packat BB väskan.
• Och säkert mycket mycket mera som jag ej kommer på just i denna stund.

 Ja, som sagt mycket händer och har hänt. Många tankar och känslor. Främst då kring den kommande dagen d. Bejbins födselse. Vi har som sagt besökt både bb:n och hjärtklinikens intensiv avdelning. Dessa besök väckte naturligtvis många tankar och känslor hos både mig och blivande pappa.

Det är svårt att beskriva det exakta läget såsom det kommer att vara efter födseln och vid födseln eftersom ingen vet. Samtidigt som vi tillsammans med de olika inblandade har det väl förberett och planerat. Men så mycket kan hända. En sak är dock säker att människor med enorm kunskap har vi runtom oss, så allt kommer nog att gå bra.

Men visst kändes det lite ledsamt att se bejbisarna ligga i sina plast sängar, inslangrade på intensiv avdelningen. Som blivande pappan uttryckte, så kom det nog en liten tår i ögat just då. Tanken på att vår bejbis också kanske ligger där, och att vi får besöka den bara på besöks tider är nog ärligt ganska hjärtskärande. Men som tur har vi mentalt en längre tid kunnat förbereda oss på detta, men det blev mera verklighet och allvar av det hela efter besöket kan man lungt påstå.

Högst antagligen kommer vår bejbis och blivande pappan att ganska så snabbt efter att den kommit till världen gå till intensiv vårds avdelningen för uppföljning och vidare planering. Det är då ett liv börjar, och då allting händer så. Å jag kommer att stanna på förlossningsavdelningen utan bejbis, sålänge tills jag mår så bra att jag orkar och får åka efter min lilla familj. Som tur så handlar det bara om att åka rullstol genom en tunnel så är man vid hjärt/barnkliniken. Men tanken på detta är inte den lättaste, varje mamma önskar ju få vara nära sin bejbis och sin älskade Sambo i dessa ögonblick.. men så kommer inte jag att kunna vara. Men vi hoppas och ber att allt skall gå bra, och att jag orkar vara stark just då. Jag vet att min älskade sambo och blivande pappa kommer att fixa detta galant och är glad att bejbis åtminstone får han en av oss med sig oftare.

Situationen just nudå, vecka 37+2. Vi var på ultraljud idag och bejbis väger uppskattningsvis 3036g. Jag är öppen 1 cm. Det syntes att den övade på andningen och rörde sig väldigt mycket och bra. Under besöket väcktes dock lite oro pga läkaren tyckte att bejbins hjärta hade förändrats och att huvudet kanske såg lite väl litet ut. Men efter noggrannare undersökningar med b.la EKG av bejbin samt extra ultraljud så kunde det konstateras att allt nog var som det skulle. Skönt!

Mina lever värden är lite förhöjda och jag lider av klåda. På grund av detta är jag nu under uppföljning och skall imorgonbitti och ta olika blodprov.

Nu närmar det sig nog med stormsteg känner jag på mig. Å eftersom bejbis har så bra vikt så är det ju bara bra. Känner dock att jag inte har sten koll på hur och vad jag borde göra under min förlossning, men hoppeligen visar och lär de inblandade mig mera sedan på plats och ställe då det gäller. Jag vill göra det till vår egna upplevelse, och har således inte läst eller tittat särskilt mycket på saker om förlossning. Jag vill tro på att jag tillsammans med den blivande pappan har den kraft, styrka och kärlek som behövs och hoppas på att allt kommer att gå bra.

Jag och magen i vecka 35.

EKG på bejbisen i vecka 37+2.

Kram!

'allt ser riktigt bra ut'

ja, vi har varit på vårt kanske sista besök hos kardiologen på hjärtkliniken innan förlossningen. Å det han kunde konstatera var att, allt ser riktigt bra ut och inga förändringar har skett. Vilket vi är enormt tacksamma över. Som det nu ser ut, kommer vår bejbis alltså inte behöva någon operation nära intill födseln utan först senare. Vid sisådär 3-4 månaders ålder. Vilket också känns bra. Saker och ting kan ju naturligtvis förändras då bejbis föds och skall börja leva 'självständigt' och inte inne i mig. Men vi hoppas att bejbis är stark och kämpar livets första dagar så att allt hålls lika bra som nu.

Efter födseln kommer bejbis, och vi att vara/bo på sjukhuset några extra dagar eftersom det är då som allt händer och livet börjar. Så vi fick därav tid att om någon vecka både gå runt på vår förlossnings avdelning, samt på barnkliniken/hjärtkliniken, samt att träffa dom som senare utför operationer och bekanta oss med salarna. Underbar service som alltid.

Vid besöket på hjärtkliniken träffade vi även en socialhandledare, av vilken vi fick info om olika stöd man kan ansöka om, skall träffas ännu en gång och mer ingående få veta olika saker.

På samma dag som besöket vid hjärtkliniken och träffen med socialhandledaren, hade vi även tid på moderskapsrådgivningen hos vår special läkare, som gör vissa av ultraljuden. Det var relativt längesen vi var på ultraljud nu. Så hade saknat det. Allt var bra och bejbis väger nu 2155g. Helt i sin ordning och enligt alla kurvor. Vilken lycka!

Men många känslor finns ändå alltid med i bilden. Såsom besöket hos hjärtkliniken. Vi hade nu den samma kardiologen som vi hade vårt första besök på kliniken. Alltså han som konstaterade att vår bejbis har ett allvarligt hjärtfel. Gånger imellan har vi haft en annan. Så jag upplevde denna gångens besök ganska så starkt jobbigt. Jag kallsvettades och hade lite ångest samt tusen tankar som kom och gick. Ville inte säga/visa det sålänge kardiologen gjorde sin undersökning. Som går ut på att han gör ultraljud men med fokus på bejbis hjärta. Undersökningen tar ca 30-45min. Kardiologen säger inget under hela undersökningen pga sitt enorma fokus och sin noggrannhet. Utan berättar först då allt är klart. Jag låg där och var alldeles säker på att beskedet även denna gång skulle vara en chock. Att något allvarligt tillkommet. Eftersom kardiologen som sagt förra gången vi träffade honom, hade konstaterat att 'detta inte är normalt' och vi hade varit tvungna att göra enorma beslut. Jag förberedde mig även denna gång på något liknande.

Så, när undersökningen var färdig gjord och han såg glad och positiv ut och konstaterade mer positiva besked än någonsin, kunde jag knappt tro på hans ord. Lättnaden var alltså enorm. Men känslorna fanns kvar i mig ett bra tag, som tur hade vi vanlig ultraljud efteråt och fick höra mera positiva saker och se bejbis.Vilket lugnade mig.

Utöver våra undersökningar har vi som alltid även nu levt ett vanligt liv. Blivande pappan jobbar på. Å jag semestrar. Nu har jag bara en vecka kvar och sen börjar min mammaledighet. Känns spännade. Likaså de 42 dagarna kvar till förlossningen.

Jag har varit hemhemma. Tillsammans har vi roadtrippat, solat, simmat, njutit, haft vänner på lunch, tvättat och bäddat och förberett en del. Samt besökt både Estland och Åland. Och båda gångerna konstaterat att det säkerligen är vår sista resa under graviditeten, och som bara vi två. Men ändå planerat och gjort mera. Tackvare att jag mått så bra och att blivande pappan lyckats ha lediga dagar och viljat göra underbara saker tillsammans med mig.

Men visst, nu börjar det både kännas och synas mera. Magen växer varje dag. Och bild skall jag försöka lägga upp snart. Likaså tryter orken mellan varven. Men jag är nöjd. Det ända jag lider av är sura uppstötningar, så enormt mycket samt att jag känner mig lite ovacker och osexig mellan varven. Samt uppsvälldhet både i magen, fingrar och fötter. Men jag är aktiv som få och mer harmonisk än någonsin, så jag tackar och njuter.

Kunde skriva en hel del mer, uppdateringarna blir lite väl få och sällan, men vill inte ha bloggandet som ett måste, utan mer som en sak att uppdatera då känslan kommer på en. SÅ... detta i ett nötskal nu. Vi ser framemot att snart träffa vår bejbis bus, som sparkar och lever som en riktigt kickboxare i magen.

Fråga och kommentera gärna inläggen, om ni har något ni vill veta, eller lämna bara ett hej. Å njut, lev och ta väl hand om varandra.

Kram!

63 dagar kvar..

Så säger gravid appen jag laddat ner till min telefon. Låter inte allt för länge kan man lungt påstå. Men mycket har hänt, händer och skall hända innan dess. 

Vi har spenderat vår semester vecka i Sverige hos svärföräldrarna, en bra och skön vecka, med mycket program. Flygandet, bilåkandet och allt gick bra. Svälda ben, och sura uppstötningar är något jag lever med, men utöver det allt okej. Sammandragningarna har börjat komma oftare och bejbin där inne är mycket aktiv. Hela magen vrids då den rör sig och sparkar.

Bland mycket annat på vår resa, så hann jag också provköra barnvagnar och få en massa tips av sambosyster. Så tacksamt.

Efter hemkomsten hade vi Mamma på besök, med henne shoppade vi bejbikläder och prövade ännu mera barnvagnar. Fina dagar var det likaså.

Vi har nu alltså införskaffat en hel del bejbiskläder. Som just nu hänger på tork. Vi har gemensamt tvättat dom, och skall sedan vika dom in i bejbins byrå. Samt småningom bädda bejbisängen, då lakanen till den blir torra. Små steg mot ett familjeliv, i vår väntan. Spännande tider.

Ett stort beslut gjorde vi också då vi reserverade vår vagn. En Emmaljunga Nitro, beige med svart rutmönster. Kändes som en djungel, att leta vagn, och dessutom är dom dyra. Men tillslut beslöt vi oss, att satsa på kvalitet. Å hoppas att vi valde rätt.

Såklart kommer tankar som 'tänk om något händer då bejbin föds, så den inte klarar detta liv' 'tänk om den dör'.... ju mera man förbereder och ju närmre dagen d vi kommer. Men tryggt känns att vi, kan prata mjukt och öppet även om detta. Vi kan inget veta om det ännu, likasom ingen annan kan. Men förbereder, hoppas och ser framemot att träffa, krama och leva med vår busbejbis gör vi varje dag.

Annat som komma skall är då det obligatoriska i vårt liv. Alltså rådgivningsbesök. Moderskapspoliklinik besök. Hjärtklinikbesök. Psykologbesök. Samt att fundera kring olika stöd man får med specialbarn, hyra/köpa bejbisskydd till bilen och små saker som finns uppskrivna på vår minneslista.

En envis förkylning har jag på g. Så är tacksam över att ha semester och bara vara och ta dagen som den kommer. Njuta, känna bejbisen och längta.

andra besöket på hjärtkliniken

Vi har nu gjort vårt andra besök på hjärtkliniken. Denna gång med en annan kardiolog. Vi blev lika bra om inte bättre mottagna denna gången som den första. Den djupa kunskap, den noggrannhet, den familjära stämmningen samt svenska betjäningen på kliniken gör oss så tacksamma, lugna och trygga i det hela. 

Kardiologen undersökte bejbins hjärta, lite mer än en timme, förklarade sedan att allt såg så bra ut som det i detta skede kan göra. Vi fick ställa vår frågor och han svarade. Detta besöket var den första förberedelsen inför förlossningen, för att allt ska gå så bra och snabbt till som möjligt då bejbin föds så antecknar kardiologerna allt och gör en klar plan på de områden de kan just nu. Så allt skall vara så bra förberett som bara möjligt. Det vi fick veta är att efter födseln kommer vi och/eller bejbisen att vara från dagar till veckor på sjukhuset, alltså på hjärtkliniken, för observation eftersom det är när bejbisen föds som allt sker. Lungorna skall fungera, hjärtat skall slå... då kan det tillkomma komplikationer, och därav bör bejbisen vara under uppsikt. Blir bejbins tillstånd kritiskt efter födseln, krävs intensiv vård. Men som det nu ser ut krävs ingen intensiv vård, enbart vård på hjärtkliniken och fortsatta planer för kommande liv, operationer och sådant.

Det var besöket i korthet, vi fick veta mycket ingående om hur hjärtat ser ut, hur det nu fungerar och hur det skall bli. Men det är på en sådan komplicerad nivå att jag just nu väljer att inte gå in på det.

Nästa besök på hjärtkliniken kommer vi att få besöka olika rum och operationssalar. Samt träffa vår egen sjukskötare, en socialsköterska, samt en av den i teamet som utför hjärtoperationer på småbarn. Kommer att bli intressant. Vi är även djupt tacksamma över detta, känns fint och tryggt att veta hur allt ser ut och ha pratat med en del av teamet på hjärt och barnkliniken.

Vårt lilla hjärtebarn kommer att nå upp till ungefär 40% av den kapacitet som en människa med friskt hjärta har, i olika fysiska aktiviteter. I framtiden kommer den kanske att behöva byta ut sitt hjärta, utöver operationerna. Men vi hoppas på att bejbisen blir en stark en, och skall orka leva och njuta i sin takt så att den får växa och bli fullvuxen.

Sådant. Utöver besöket inte så mycket extra. Bejbin är otroligt aktiv och sparkar jätte mycket så att hela magen hoppar. Värmeböljan tar på mina krafter. Svårt att sova pga svullnad i ben och fötter. Ibland känns det som om benen strax exploderar. Huvudvärk har jag ibland. Men bara jag minns att dricka samt vila (trots att jag då känner att jag borde borde och åter borde göra det ena eller det andra) så är det nog den bästa medicinen, och då som jag mår bäst.

en liten uppdatering

Hej och ursäkta, har varit lite slarvig och halvslö med att uppdatera bloggen. Men sommaren har kommit och livet flyter på inte mycket extra, men ändå en hel del. Så en lista, bland annat detta har hänt;

• Sommaren har kommit till stan, och jag har jobbat min sista tur och har således nu semester som åtföljs av mamma ledighet. Har varit tvungen att säga 'hejdå' många gånger, ej så trevligt.
• Har haft en god vän på besök, fina dagar var det, tacksam för Vänskap.
• Har varit på läkarkontroll, läkaren undersökte mig, och allt var okej. Förutom järnet, så nu försöker jag dricka kreuter blut saft i mängd och massor.
• Har spelat minigolf, simlöpt lite, umgåtts med andra vänner.
• Har varit på ett till ultraljud, det finaste hittills, i och med att bejbis zoomades in, nästan i 3d, och vi fick se bejbis fötter,händer samt ansikte jätte tydligt. Samt då den rörde på sin mun. Väldigt Underbar upplevelse! 
• Fått veta att bejbis väger 1121g och har utvecklats precis som den ska, lite över det normala till och med. Positiva besked med andra ord. Men hjärtfelet består, eftersom det ju inte ens kan bli annorlunda än vad det är nu.
• Köpt en fyll-i-bok åt bejbis från akademen, där vi kan börja fylla i redan nu. Jätte fin är den med massor att fylla i, om känslor, tankar och händelser just nu, samt sedan om bejbis då den föds.
• Fått veta på vilket sjukhus vi kommer att föda.
• Ätit massor av glass, särskilt lösglass.
• Brunchat, lunchat och ätit frukost ute en del.
• Funderat på saker som barnvagn, sömn hos bejbisar och andra kommande saker.
• Solat och haft det mysigt i parken.
• Njutit.
• Fått fina presenter av mina kollegor, många saker till bejbis och köpkort till mig själv.
• Bokat resa till Sverige.
• Plockat vildblommor, köpt rosor, pellargoner och sånt.
• Köpt en prickig mamma klänning.
• Druckit äppelsaft.
• Veckohandlat.
• Kännt jätte hårda sparkar, samt sett utanpå hur hand/fot rörs.
• Varit på familjeförberedelsekurs, om amning samt om förlossning.
• Gjort små utflykter.
• Doftat på min craiving; källardoft. Samt köpt lite duschtvål och bodysplash i olika dofter.

Ja, en massa små saker sker, i livet vi lever. Men inget vidunderligt direkt. Njuter mestadels nu av semestern och det alldeles underbara vädret. Å ser framemot en skön sommar. 
Vad som komma skall är bland annat: psykolog besök, ett ultraljud, ett rådgivningsbesök, ett besök hos kardiologen på hjärtkliniken. Utöver det, en semester vecka i Sverige samt att hitta på små fina saker att göra på min semester och kommande mamma ledighet. Att kolla upp olika saker på fpa samt planera vidare för vårt kommande familjeliv.

den första magbilden i min graviditet.

Jag har valt att inte lägga upp enskilda magbilder på FB eller så. Tycker inte det behövs. Å dessutom är det så privat sak, tycker jag. Men här skall jag nu sätta lite bilder vecka för vecka kanske. Så ni kan se. Bilden under är från i dag, då vi är i vecka 27.

Det är ganska lungt på gravid fronten nu, har inte gått upp mer, inte mått dåligt och hittils inga mera komplikationer. Skönt så! På måndag har jag läkartid och nästa veckas måndag ultraljud, så uppdaterar om något extra då.

Annars rullar det på, tiden går super snabbt, har bara två veckor kvar innan semester och sedan mamma-ledigt direkt på, så snart slutar jobbet. Jätte konstig känsla, men skönt tillika att snart bara få vänta, vila och ta hand om mig, magen och den blivande pappan på heltid. :)

Jag lever somvanligt, igår hade vi personaljobb fest. Bejbis sparkade och trivdes eftersom det var mycket musik. Många frågor och grattisar samt lyckönskningar. Jag träffade även en kvinna vars nära vän, har samma hjärtfel som vår bejbis, och hon är idag 30 år, gift och lever ett närapå vanligt liv. Kändes fint att höra om henne, och den positiva berättelsen. Några tyckte jag var fresh, samt några magen var liten, medan andra undrade varför jag dricker cider som gravid..... ja, jag drack cider, men såklart Alkoholfri, men nej, det kunde dom inte räkna ut, utan iställe fråga min chef, hur det kommer sig att jag dricker och är gravid. Alla har olika saker att tänka på.. kan man påstå. :)

Nu har vi tittat ishockey, väntar att laxpastan skall bli färdig, samt den kommande eurovisionen. En underbar lördag med andra ord. Innan på dagen var vi och handlade och jag kände och tittade lite på bejbi kläder. Mysigt. Så sådant i våran lilla bubbla här, höres snart igen.

                                                         Vecka 27.