En liten summering.

Hej och Välkommen,

Min gamla blogg mammami.ratata.fi kommer härmed att avslutas och denna hjärteblogg öppnas. Den 10 April konstaterades att vår bejbis i magen har ett hjärtfel. Ett ganska gravt sådan. Jag berättar med egna ord; Vår bejbis högra hjärtkammare är under utvecklad samt bejbis har ett hål mellan de båda kamrarna. Det innebär att den kommer att måsta genomgå operationer samt kommer att hamna kämpa lite extra för sitt liv. Om bejbis är en kämpe och klarar operationerna; en vid 3 månader, en vid 3 år och kanske en nära födseln eller en mellan de två andra. Så har den en ganska stor chans att kunna leva ganska så normalt, inte som de andra barnen, men ändå ganska långt nära. Den kommer inte att orka fysiskt lika mycket som ett friskt barn, men beroende av bejbins operationer och hur bra de lyckas så formas livet. Så i korthet om själva hjärtfelet. Kan kanske berätta mera teoretiskt och ingående framåt i bloggen.

Graviditeten hittils har varit som så, att vid första ultraljudet upptäcktes inget ännu (men som ironiskt nog var på alla hjärtans dag den 14.2) allt verkade normalt. Men vid det andra ultraljudet hade barnmorskan svårt att hitta trekärlsväggen i bejbins hjärta. Kallade därför in en annan barnmorska, som inte heller hon kunde se denna, efter detta fick vi gå in till en läkare som hon också länge sökte, men utan resultat. Hon konstaterade att det kunde bero på att bejbin var envis och inte ville svänga på sig utan låg i en ställning i vilken det var svårt att se allt i hjärtat. Hon kontaktade hjärtkliniken och en kardiolog där, och vi fick tid redan veckan därpå för undersökning hos specialister på foster och dess hjärtan. Vi fick en underbar och väldigt noggrann och kunnig kardiolog, som undersökte mig i 1 och 1/2 timme. Men som sedan ledsamt hamnade konstatera "detta ser inte normalt ut". Vårt bejbis bär på ett hjärtfel. Tårarna i min sambos ögon och känslan i mig var just då svår att sätta ord på. Kardiologen gick ut ur rummet och vi lämnades på tumanhand i någon minut, som kändes som en evighet.

Sedan kom kardiologen in tillsammans med vår sjuksköterska, med sig hade han också skisser på ett vanlit hjärta, samt på vår bejbis hjärta. Ritade och förklarade väldigt bra och ingående. Men allt var då ganska svårt att ta in.

Många frågor och tankar väcktes, som tur hade vi chansen att fråga dom direkt och fick bra och klara svar. Sedan beskrev han de olika alternativen/valen vi hade med vår bejbis; att behålla den och genomgå operationer, leva med mediciner, många läkar/sjukhus besök, annorlunda liv osv. Eller att ta bort bejbis. Eller att ha så kallad palliativ vård, föda bejbis men låta det somna in i dess egen takt.

Tilläggas kan att jag då var i vecka 22, att vi veckan därpå hade planerat en utlands resa, samt veckan efter skulle få våra bådas föräldrar på besök. Samt att abort efter vecka 24 är olagligt. Så, beslutet måste fattas ganska snabbt. Som tur var det ganska lätt för oss att ta beslutet, vi vill fortsätta att vänta på bejbis, kämpa för och med bejbis genom operationer och allt som krävs. För att hoppas på att bejbis överlever och får ett så normalt liv som möjligt. Tilläggas kan, att vissa bejbisar med dessa hjärtfel inte orkar kämpa och blir änglar redan som små, senare som unga, eller lite äldre. Men också att en stor del överlever och lever och mår så bra som man kan med ett medfött hjärtfel. Så vi ber och hoppas, har gjort vårt val och kan inget annat än vänta, hoppas och ta en dag i sänder. Samt tro på att allt blir som det är menat att bli.

Vårt liv tog en vändning likaså väntandet på bejbis, normalt går man igenom tre ultraljud. Vi har redan sett bejbis ca fem gånger nu. Har många bilder på bejbis och fått visa magen åt många olika. Samt besökt olika specialist läkare, rådgivningen, psykologen, samt andra inblandade, ganska många gånger. Men vi är tacksamma att bo var vi bor, med alla instanser på tio minuters gång avstånd, samt i ett land som erbjuder oss vård på högnivå. Vi är väldigt tacksamma för hur vi blir vårdade. På bästa sätt.

Så vi vet med säkerhet att vi gör vårt bästa för vår hjärtebejbis, och kommer att fortsätta med detta då den ser dagens ljus, tills dess tar vi en dag i sänder i lugn och ro, känner de hårda sparkarna, fantiserar om vem det egentligen är som bor där inne, samt ser framemot att träffas. Så som de flesta andra gravida par.

Väkommen att följa med på vårt äventyr, det är okej att visa känslor, ställa frågor.. så svarar jag i kommande inlägg och på era kommentarer så bra jag hinner och kan!