'allt ser riktigt bra ut'

ja, vi har varit på vårt kanske sista besök hos kardiologen på hjärtkliniken innan förlossningen. Å det han kunde konstatera var att, allt ser riktigt bra ut och inga förändringar har skett. Vilket vi är enormt tacksamma över. Som det nu ser ut, kommer vår bejbis alltså inte behöva någon operation nära intill födseln utan först senare. Vid sisådär 3-4 månaders ålder. Vilket också känns bra. Saker och ting kan ju naturligtvis förändras då bejbis föds och skall börja leva 'självständigt' och inte inne i mig. Men vi hoppas att bejbis är stark och kämpar livets första dagar så att allt hålls lika bra som nu.

Efter födseln kommer bejbis, och vi att vara/bo på sjukhuset några extra dagar eftersom det är då som allt händer och livet börjar. Så vi fick därav tid att om någon vecka både gå runt på vår förlossnings avdelning, samt på barnkliniken/hjärtkliniken, samt att träffa dom som senare utför operationer och bekanta oss med salarna. Underbar service som alltid.

Vid besöket på hjärtkliniken träffade vi även en socialhandledare, av vilken vi fick info om olika stöd man kan ansöka om, skall träffas ännu en gång och mer ingående få veta olika saker.

På samma dag som besöket vid hjärtkliniken och träffen med socialhandledaren, hade vi även tid på moderskapsrådgivningen hos vår special läkare, som gör vissa av ultraljuden. Det var relativt längesen vi var på ultraljud nu. Så hade saknat det. Allt var bra och bejbis väger nu 2155g. Helt i sin ordning och enligt alla kurvor. Vilken lycka!

Men många känslor finns ändå alltid med i bilden. Såsom besöket hos hjärtkliniken. Vi hade nu den samma kardiologen som vi hade vårt första besök på kliniken. Alltså han som konstaterade att vår bejbis har ett allvarligt hjärtfel. Gånger imellan har vi haft en annan. Så jag upplevde denna gångens besök ganska så starkt jobbigt. Jag kallsvettades och hade lite ångest samt tusen tankar som kom och gick. Ville inte säga/visa det sålänge kardiologen gjorde sin undersökning. Som går ut på att han gör ultraljud men med fokus på bejbis hjärta. Undersökningen tar ca 30-45min. Kardiologen säger inget under hela undersökningen pga sitt enorma fokus och sin noggrannhet. Utan berättar först då allt är klart. Jag låg där och var alldeles säker på att beskedet även denna gång skulle vara en chock. Att något allvarligt tillkommet. Eftersom kardiologen som sagt förra gången vi träffade honom, hade konstaterat att 'detta inte är normalt' och vi hade varit tvungna att göra enorma beslut. Jag förberedde mig även denna gång på något liknande.

Så, när undersökningen var färdig gjord och han såg glad och positiv ut och konstaterade mer positiva besked än någonsin, kunde jag knappt tro på hans ord. Lättnaden var alltså enorm. Men känslorna fanns kvar i mig ett bra tag, som tur hade vi vanlig ultraljud efteråt och fick höra mera positiva saker och se bejbis.Vilket lugnade mig.

Utöver våra undersökningar har vi som alltid även nu levt ett vanligt liv. Blivande pappan jobbar på. Å jag semestrar. Nu har jag bara en vecka kvar och sen börjar min mammaledighet. Känns spännade. Likaså de 42 dagarna kvar till förlossningen.

Jag har varit hemhemma. Tillsammans har vi roadtrippat, solat, simmat, njutit, haft vänner på lunch, tvättat och bäddat och förberett en del. Samt besökt både Estland och Åland. Och båda gångerna konstaterat att det säkerligen är vår sista resa under graviditeten, och som bara vi två. Men ändå planerat och gjort mera. Tackvare att jag mått så bra och att blivande pappan lyckats ha lediga dagar och viljat göra underbara saker tillsammans med mig.

Men visst, nu börjar det både kännas och synas mera. Magen växer varje dag. Och bild skall jag försöka lägga upp snart. Likaså tryter orken mellan varven. Men jag är nöjd. Det ända jag lider av är sura uppstötningar, så enormt mycket samt att jag känner mig lite ovacker och osexig mellan varven. Samt uppsvälldhet både i magen, fingrar och fötter. Men jag är aktiv som få och mer harmonisk än någonsin, så jag tackar och njuter.

Kunde skriva en hel del mer, uppdateringarna blir lite väl få och sällan, men vill inte ha bloggandet som ett måste, utan mer som en sak att uppdatera då känslan kommer på en. SÅ... detta i ett nötskal nu. Vi ser framemot att snart träffa vår bejbis bus, som sparkar och lever som en riktigt kickboxare i magen.

Fråga och kommentera gärna inläggen, om ni har något ni vill veta, eller lämna bara ett hej. Å njut, lev och ta väl hand om varandra.

Kram!